Mormor
Jag har nu levt på jorden i 11 dagar utan min mormor och det är hemskt. Jag saknar henne så mycket, varje dag finns det något jag vill säga henne. Men jag börjar förstå att det är så här och kommer förbli så. Första dagarna var som att leva i en dimma. Hemmet förföll, det fanns inga rena bestick, glas eller tallrikar, det blev till och med en myrinvasion här hemma som jag inte märkte förrän dimman lättade lite. Jag och mormor hördes av dagligen, vi sågs nästan varje dag eftersom hon bodde tio meter bort. Vi hade många gemensamma intressen. Mormor är min bästa vän.
Den här rosen valde mormor åt mig när jag stod där på Plantagen och inte kunde bestämma mig. New dawn heter den. Den blommade för några dagar sedan. Är så tacksam för att hon valde den.
Jag känner mig tacksam för att jag lever och och jag ser annorlunda nu. Dörrarna är öppna här hemma, jag uppskattar alla människor mer än någonsin och känner större glädje i närheten av andra. Parallellt med den känslan finns såklart ett mörker. Eller kanske inte ett mörker. Mer som en vemodig dimma. En parallell värld där mormor finns kvar som jag inte kan nå.
Livet är verkligen ett mysterium.